torsdag 14 december 2017

Johannas resa: Förberedelser och tankar inför uppdraget



 Del 1 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem


Min familj bestod av mamma, pappa, min 13åriga storebror, min 10åriga lillebror och så jag som var 11 år. Mina föräldrar tyckte att vi hade utrymme för ett till barn i familjen och att de hade tid och en vilja att hjälpa någon som behövde det. Jag minns att vi barn blev förberedda och att socialtjänsten kom och pratade med oss. Jag minns också att jag tyckte det kändes bra att jag fick möjlighet att uttrycka vad jag tänkte och kände. Det blev bestämt att en 6årig flicka skulle flytta in till oss, jag såg fram emot att få en lillasyster eftersom att jag bara hade bröder. Jag kommer att benämna henne som lillasyster i den här berättelsen, för det är vad hon är, min lillasyster.
   Vi hade flyttat till ett större hus vilket också innebar att jag hade fått det största rummet, dubbelt så stort som mina bröders. Jag var glad över det och påpekade gärna till mina bröder att jag minsann hade större rum än de. Att vara mellanbarn innebar att vara lite mittemellan på något sätt. Så att få det största rummet fick mig att känna mig speciell, tills jag insåg att vi skulle halvera mitt rum för att hon skulle få den andra halvan. Den där känslan av att ta från mig själv för att ge till någon annan blev så tydlig. Jag minns inte att jag gjorde någon stor sak utav det, förmodligen uttryckte jag någon form av besvikelse men det gjorde ingen skillnad. Hon skulle flytta in och behövde ju ett rum såklart, det förstod ju jag också.
   Innan vi träffade henne fick vi se bilder. Jag minns en bild som jag tittade mycket och länge på, satt och försökte föreställa mig hur hon skulle vara. Jag tyckte att hon var liten och söt och kommer ihåg en nervös men spännande känsla i magen. Funderade mycket kring vad hon tyckte om att göra och vad jag skulle visa henne och lära henne.
   Första gången jag träffade henne minns jag att jag kände mig stor, att det fanns ett ansvar från min sida. Mina föräldrar har aldrig lagt ett ansvar på oss biologiska barn, men jag tänker att det är ofrånkomligt att de biologiska barnen tar ett ansvar även om alla säger att de inte behöver det. Biologiska barn fyller också en viktig roll i uppdraget och idag tänker jag att det hade gynnat mig och mina bröder om vi hade pratat mer om det, vi hade behövt mer vägledning i hur vi skulle förhålla oss till henne och till situationen. Det hade nog gynnat oss alla.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar