fredag 19 januari 2018

Johannas resa: Syskons olika uppfattning och roller


Del 3 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Min storebror tyckte att det var svårt att veta hur han skulle göra och förhålla sig till vår nya syster. Som storebror kände han ett ansvar, att det förväntades någonting av honom, men som han inte visste hur han skulle göra. Idag säger han att han nog hade behövt mer vägledning och konkreta exempel av våra föräldrar. Han tog avstånd från henne och knöt ingen riktig relation till henne när vi var små, kanske just för att det var för svårt för honom att hantera. Han beskriver det idag som en känsla av misslyckande, att vilja göra något men inte förmå sig till det. Min lillebror tyckte det var jobbigt då han kände att hon fick all uppmärksamhet och att mamma och pappa pratade snällare med henne än med honom. Min lillasyster däremot beskriver det som att min lillebror fick all uppmärksamhet, så där har ju ni familjehemsföräldrar någonting att bita i
Idag tänker jag att mina bröder uppfattade saker delvis utifrån deras plats i syskonskaran. Min storebror var äldst och det innebar ett ansvar som han inte fick rätt verktyg att hantera. Min lillebror var yngst till dess att hon kom in i familjen och då försvann den platsen, med allt vad det innebar att vara yngst. Även om min lillebror idag beskriver det som en fördel att hon var yngst så att han kunde få känna sig stor, blev det också svårt för honom när han var liten att inte vara yngst längre. Min plats konkurrerades inte på samma sätt, jag var fortfarande mellanbarn. Däremot blev det en till flicka i familjen, men jag minns inte att jag upplevde någon annan konkurrens än jag tror det kan vara för biologiska systrar. Hon härmade mig med kläder och skulle ha allt som jag hade, vilket var skitjobbigt emellanåt men också upplyftande. Mina bröder hade ju aldrig satt mig i samma fokus som hon gjorde. Jag var en förebild för henne och det gjorde någonting med mig. Jag tog ett stort ansvar för henne därför att jag var sådan, relationer var viktiga för mig. Det var viktigt för mig att lägga mycket energi på henne, att få in henne i vår familj, att hon skulle känna sig som en del av oss.
Forts. följer...

onsdag 10 januari 2018

Johannas resa: Förhållningssätt och vad som blev annorlunda

Del 2 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.

Det första året minns jag som kul. Jag tog min nya syster under mina vingar och lärde henne om vår familj. Vi pysslade tillsammans och jag minns tiden som spännande och rolig. Hon anpassade sig bra till mig och gjorde som jag sa, vilket förmodligen är en av fler anledningar till att jag tyckte att det var en väldigt bra tid.



Jag minns känslan av att vilja knyta henne till oss, jag ville att hon skulle kalla mina föräldrar för mamma och pappa, att hon således skulle bli en del av oss. Någonting som jag idag reflekterar kring måste ha varit svårt att förhålla sig till som barn. Hur ska jag förhålla mig till henne utifrån att hon ska bli en familjemedlem men samtidigt har en familj? Vem blir jag i det, hur mycket ska jag våga släppa in henne och vad händer om hon försvinner?

Egentligen blev allt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli kul att få en lillasyster, att vi skulle leka ihop och att jag skulle lära henne saker. Så blev det ju också, men det där andra, det känslomässiga och relationsmässiga var någonting jag inte hade tänkt på eller som jag inte kunde föreställa mig. Hur blir det då att faktiskt släppa in någon helt okänd i sin familj, att dela på sina föräldrar, att ge plats åt någon som behöver mer än en själv?

Jag tänker att jag inte blev lika viktig längre, mina problem var inte lika stora och då blev de kanske heller inte lika viktiga. Jag minns känslan av att bli bortprioriterad även om jag vet att mina föräldrar såklart tyckte att vi biologiska barn var minst lika viktiga. Men att ta in ett barn i familjen som behövde mycket kärlek och omsorg, innebar att jag behövde lämna plats och då blev jag heller inte lika viktig som jag var innan.

I takt med att hon blev trygg i vår familj förändrades också hennes beteende. Hon hade stunder då hon av förklarliga skäl mådde dåligt och agerade ut. Hon bar på någonting som jag inte kände till och det blev tydligt när hon blev arg eller ledsen. Det var jobbigt och frustrerande att inte kunna trösta henne. Det var svårt att hantera att hon bar på saker som hon måste lära sig att leva med och jag måste lära mig att leva med att inte kunna vara en del av de minnen hon bär på.
Fortsättning följer...

tisdag 2 januari 2018

Tack för det här året!

Stort Tack för 2017 och med önskan om ett Gott Nytt År 2018! Tänk vad fort tiden går och vad mycket som händer på ett år.


Vad vi gjort under 2017
Det här året har vi på Familjehemsenheten arbetat mycket med att fortsätta utveckla vår verksamhet, något som jag hoppas att ni märker av i er kontakt med oss. Några exempel är:
   Vi har under året deltagit i några nationella projekt. Ett av dem handlar om att öka barns delaktighet och ett annat om att utforma trygga och välgrundade umgängen. Ett projekt som vi precis påbörjat innebär att prova en ny metod i utredningar av familjehem, Familjehemsvinjetter. En viktig metod att utveckla för det gäller att på bästa sätt hitta de rätta familjehemmen som kan ge det extra till ett barn.
    Familjehemssekreterarna har slutfört sin handledarutbildning så att de ska kunna var ett ännu bättre stöd för er familjehem.
   Vi har utformat en introduktionsplan för personer som för första gången får uppdrag som kontaktfamilj eller kontaktperson för att skapa goda förutsättningar för uppdraget.

På gång 2018
Det finns några saker som vi redan nu vet ska ske under det kommande året:
   Vi vet att vi kommer att få några nya medarbetare som vi ser fram emot ska börja hos oss och vi har tillsatt en helt ny tjänst till enheten i form av en placeringssekreterare. Det är en person som ska hjälpa avdelningen Barn och Ungas socialsekreterare med att hitta den rätta matchningen när det gäller placeringar i jourhem och HVB.
   Våra familjehemssekreterare kommer förutom att handleda familjehem även ha grupphandledning för kontaktpersoner.
   En utmaning vi jobbar med är att använda oss mer av den teknik som finns idag och delar av familjehemsvården kommer under året lära sig mer om att föra stödjande, uppföljande, handledande samtal via nätet. Det kommer att ske i form av ett projekt som vi kommer att skriva mer om när det blir dags.
   Att rekrytera nya kontaktfamiljer och familjehem är en pågående utmaning och vi provar ständigt nya rekryteringsvägar. Vet ni någon som kan vara intresserad och lämplig så be dem gärna att kontakta oss. Information och kontaktuppgifter finns på vår hemsida: www.haninge.se/familjehem

Till alla er som har uppdrag som familjehem, kontaktfamilj och kontaktperson åt Haninge Kommun: Tack! Ni gör verkligen en skillnad för barn och ungdomar.

















onsdag 20 december 2017

Min tid som student på Familjehemsenheten




16 veckor har gått och min praktik på familjehemsenheten i Haninge är slut. Det känns vemodigt att packa ihop och säga hejdå till alla fantastiska och inspirerande människor som jobbar här.

Jag kom hit i början på september som en nyfiken, exalterad men nervös student. Jag möttes av en glad, lättsam, positiv och sammansvetsad grupp människor. Att vara student och komma in i en verksamhet och grupp som är starkt sammansvetsad tänker jag kan vara svårt, men familjehemsenheten har gjort det lätt för mig och välkomnat mig med öppna armar.


Det finns en ödmjukhet och en värme hos medarbetarna här och en stor respekt för de människor de möter i sitt arbete. Det är en kompetent grupp med lång arbetslivserfarenhet, vilket genomsyrar det arbete som utförs. De jobbar strukturerat och genomtänkt, är noggranna och eftertänksamma och arbetar ständigt med att utvärdera och förbättra sitt arbete.


Att vara student innebär ett ansvar för sin egen utveckling, att ha ett intresse och en vilja att lära sig. Att vara öppen för nya perspektiv och ta sig an arbetsuppgifter. Men jag tänker också att det krävs att studenten ges möjligheter till att våga ta initiativ och att vidga sina perspektiv. Det har medarbetarna här verkligen gett mig, möjligheter till att utvecklas. De har på ett öppet sätt delat med sig av erfarenheter, kunskap och olika sätt att tänka kring det arbete som utförs för att ge mig bästa möjliga förutsättningar under min tid här.


Jag går här ifrån med nya erfarenheter och kunskap, men framförallt med en varm känsla och en stor respekt för det arbete som utförs. Medarbetarnas engagemang och vilja att göra det så bra som möjligt för de människor de möter i sitt arbete är inspirerande.


Tack familjehemsenheten i Haninge kommun för den här tiden!




torsdag 14 december 2017

Johannas resa: Förberedelser och tankar inför uppdraget



 Del 1 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem


Min familj bestod av mamma, pappa, min 13åriga storebror, min 10åriga lillebror och så jag som var 11 år. Mina föräldrar tyckte att vi hade utrymme för ett till barn i familjen och att de hade tid och en vilja att hjälpa någon som behövde det. Jag minns att vi barn blev förberedda och att socialtjänsten kom och pratade med oss. Jag minns också att jag tyckte det kändes bra att jag fick möjlighet att uttrycka vad jag tänkte och kände. Det blev bestämt att en 6årig flicka skulle flytta in till oss, jag såg fram emot att få en lillasyster eftersom att jag bara hade bröder. Jag kommer att benämna henne som lillasyster i den här berättelsen, för det är vad hon är, min lillasyster.
   Vi hade flyttat till ett större hus vilket också innebar att jag hade fått det största rummet, dubbelt så stort som mina bröders. Jag var glad över det och påpekade gärna till mina bröder att jag minsann hade större rum än de. Att vara mellanbarn innebar att vara lite mittemellan på något sätt. Så att få det största rummet fick mig att känna mig speciell, tills jag insåg att vi skulle halvera mitt rum för att hon skulle få den andra halvan. Den där känslan av att ta från mig själv för att ge till någon annan blev så tydlig. Jag minns inte att jag gjorde någon stor sak utav det, förmodligen uttryckte jag någon form av besvikelse men det gjorde ingen skillnad. Hon skulle flytta in och behövde ju ett rum såklart, det förstod ju jag också.
   Innan vi träffade henne fick vi se bilder. Jag minns en bild som jag tittade mycket och länge på, satt och försökte föreställa mig hur hon skulle vara. Jag tyckte att hon var liten och söt och kommer ihåg en nervös men spännande känsla i magen. Funderade mycket kring vad hon tyckte om att göra och vad jag skulle visa henne och lära henne.
   Första gången jag träffade henne minns jag att jag kände mig stor, att det fanns ett ansvar från min sida. Mina föräldrar har aldrig lagt ett ansvar på oss biologiska barn, men jag tänker att det är ofrånkomligt att de biologiska barnen tar ett ansvar även om alla säger att de inte behöver det. Biologiska barn fyller också en viktig roll i uppdraget och idag tänker jag att det hade gynnat mig och mina bröder om vi hade pratat mer om det, vi hade behövt mer vägledning i hur vi skulle förhålla oss till henne och till situationen. Det hade nog gynnat oss alla.
 

fredag 8 december 2017

Elefanten i rummet


Nu är grundutbildningen för våra nya familjehem avslutad för den här terminen. Ett populärt inslag på utbildningen var Johannas medverkan utifrån sin upplevelse att växa upp som biologiskt barn i ett familjehem. Hennes berättelse blev en påminnelse för flera av familjerna gällande deras egna barn och respons som Johanna fick var:
- En ärlig berättelse, några tyckte det var skönt att jag berättade ärligt och öppet om det som var jobbigt.
- Intressant att lyssna på biologiska barnets perspektiv, då det berörde de flesta familjehemmen.
- Några tog med sig att det är viktigt att "prata om elefanten i rummet".

Johannas fokus var utifrån sig själv och hennes upplevelser av att vara biologiskt barn i ett familjehem. Vilka svårigheter det innebar och hur relationer påverkades på olika sätt. Vad hon idag tänker var viktigt då och vad hon hade behövt mer av men också hur det har präglat henne till att bli den hon är idag.


I sin berättelse tog Johannas upp teman som: Förberedelser inför uppdraget och tankar kring det. Förhållningssätt och vad som blev annorlunda. Syskons olika uppfattning och roller. Syn på umgängen. Vad som var bra och vad hon hade behövt mer av samt hur hon ser på det idag.
Nyfiken på att få veta mer? Nästa vecka kan ni börja följa Johannas resa.


Grundutbildningen genomförs i samarbete med Södertörns kommunerna och FoU Södertörn.


torsdag 23 november 2017

Familjehemsvinjetter

På bilden är några av våra familjehemssekreterare, rekryterare och vår gruppledare i full aktivitet att lära sig mer om familjehemsvinjetter. Det är en metod att använda oss av i utredningen av familjehem och som nu bedrivs som ett projekt av Socialstyrelsen. Vi tycker det är så spännande att vara med i projektet och få tillgång till och använda oss av materialet.


Som alltid med nya metoder krävs en del praktisk övning och gemensamma diskussioner i bedömningsskattningen. Blir du familjehem åt Haninge kommun så lär du få prova på metoden under familjehemsutredningen.